Vad ska man säga... Tiden går så otroligt fort. Så jag hinner inte riktigt med.Dagarna flyter på och snart är vi i början på maj???
Hur kan det komma sig att tiden ibland känns som sirap för att in nästa sund swischa!
Covid-19 har skapat bekymmer för oss alla och för mig är det mest påtagliga att det inte har gått att träffa mina barn. Min pappa och hans sambo skulle komma hit och hälsa på, men även det fick vi skjuta på. Min svägerska fyllde 50 förra veckan och min bror fyller 50 om några veckor. Hur vi ska lösa de firandet vet jag inte men vi får ta det till sommaren! På nått sätt mpåste det gå att lösa!
Sen har vi ju inte kunnat vara i stugan tillsammans med svärför... Vi har varit riktigt strikta. Vi vill inte vara orsaken till att svärfar med sambo blir sjuka. Nu finns ju sjukdomen även här i Kiruna så man vet ju inte om man kommer att drabbas. Vi har själva varit i stugan under påsen och denna helg åker svärfar dit...Det är ju en riktigt läskig sjukdom som man verkligen inte vill få...
Det har varit en fantastisk vårvinter i år och är fortfarande. Mkt snö, soligt, det har inte varit så supervarmt och det har blåst en hel del men det är ljuvligt när man hittar de där läställena.
Vi får se om vi kommer oss ut i helgen. Är det väder så kane vi kan komma oss upp till träsket för lite pimpling om inte annat.
Detta är en gammal bild från Vivungi tror jag, den beskriver känslan av vårvinter på ett mkt bra sätt...Vi har lite projekt hemma men de kan vänta om det ges tillfälle att andas lite fjälluft