... och kommit fram till att de finns vissa saker jag inte förstår...
Jag hoppas verkligen inte att någon tar illa vid sig av de jag skriver nu...För det är verkligen inte meningen...
Men, varför i herrans namn skaffar man barn när man när man passerat 40 - 50(män dårå) och har nästan vuxna barn, eller till och med vuxna barn!!??? Jag bara funderar!! Detta fenomen är helt obegripligt för mig.
Jag kan förstå om man inte har barn att detta kan vara aktuellt, om man valt att skaffa barn senare i livet eller kanske inte haft möjligheten tidigare. Då förstår jag orsaken. Barn är underbara och det är helt fantastiskt att vänta barn... Men att barn på något sätt ska bekräfta de nya förhållandet eller symbolisera den "nya" familjen... Nej jag fattar inte. Kanske måste jag inte förstå detta, men de fascinerar mig...
Det är jobbigt att vänta barn, för kvinnan som bär på barnet i 9 månader är det fysiskt påfrestande. Detta blir förmodligen inte lättare när man är äldre heller. Sen ökar även risken för alla typer av komplikationer. Detta är bara början... Sen när barnet är fött ska man orka med blöjbyten, vaknätter, till en början . Sen ska man orka med 3-årstrots, 6-årstrots, prepubertet, pubertet .. Voj-voj!!
Nej jag fattar inte grejen, de är helt tydligt.
Jag bestämde mig faktiskt ganska direkt efter att jag fått min dotter att nu ska de inte bli fler barn!
Detta är snart 14 år sedan. Då var jag 26 - 27 år!! Jag hade då 2 barn... Min son var 7 år och dottern var som sagt ny, jag tyckte att jag gjort mitt! Jag har aldrig funderat på fler. Snarare så att jag har funderat på att helt enkelt göra det omöjligt att skaffa fler. Att jag sen har separerat och träffat en ny kärlek efter detta har inte ändrat min fasta övertygelse om att de räcker med de två barn jag har!!
Jag har alltid älskat små pyren o nyfödda, de är så mysiga o luktar så gott, de kniper alltid till i hjärtat när man träffar på en liten nyis...Sen har alla åldrar upp till de är vuxna sin egen charm... Nu är mina ungar snart är vuxna. Jag sonen är ju redan vuxen (?! även om jag har svårt att förstå det i bland). Detta har inte förändrat min syn på att skaffa fler barn.
Jag ser med stolthet att mina fina ungar har klarat sig så bra genom livet... O jag ser fram emot att vara en fortsatt del av deras framtid. Kanske blir jag farmor/mormor i framtiden o får rå om nått litet pyre...Men de är då mina barns barn... Fantastiskt eller hur?
Ja som sagt!!! Jag ser inte tjusningen i detta nya fenomen... Men kanske är det inte meningen att jag ska förstå?!